Färg som material

De viktigaste beståndsdelarna hos en färg är bindemedel, lösningsmedel och pigment/fyllnadsmedel. Pigmentet ger färgen dess kulör, bindemedlet binder ihop pigmentkornen och fäster dem vid underlaget och lösningsmedlet håller färgen i flytande form och avdunstar när den torkar. Dessutom innehåller nästan alla färgmaterial andra ingredienser: Fyllnadsmedel, konsistensgivare, mjukgörare, matteringsmedel, torkmedel, konserveringsmedel m.m.

Normalt är det bindemedlet som ger färgmaterialet dess namn och dess mekaniska egenskaper. Man talar t.ex. om linoljefärg, alkydfärg och kalkfärg, men många benämningar är ganska vaga. Vissa färgmaterial bygger dessutom på samverkan mellan olika bindemedel. Ett exempel är emulsionsfärg där två i varandra olösliga ämnen fås att samverka med hjälp av ett tredje ämne, en emulgator. Tempera och vanlig linoljeblandad rödfärg är exempel på traditionella emulsionsfärger, och idag finns en rad moderna emulsionsfärger där man vill kombinera de bästa egenskaperna hos olika ingredienser.

Lösningsmedlet kan vara vatten eller ett organsikt ämne med förmågan att lösa upp fett. Vatten är lösningsmedel i t.ex. kalkfärg, och de flesta emulsionsfärger är vattenburna även om ingredienserna där inte är kemiskt lösta i vattnet. Organiska lösningsmedel som t.ex. terpentin och lacknafta används i traditionella olje- och alkyd men medför risker både för miljön och för målarens hälsa. Idag används inte dessa färgtyper i yrkesmässigt invändigt måleri, utom i de undantagsfall där det krävs av antikvariska skäl. Till privata färgkunder säljs det dock fortfarande snickerifärger med lösningsmedel.

Pigmentet står för färgmaterialets optiska egenskaper, såsom kulör och täckförmåga. Beroende på den kemiska sammansättningen brukar man skilja mellan oorganiska och organiska pigment. De oorganiska, eller mineraliska, pigmenten är de äldsta. Jordfärger (t.ex. ockra) är mineraliska pigment som hämtats direkt ur jorden. Andra mineraliska pigment består av krossad sten (t.ex. ultramarinblått) eller är syntetiska, alltså framställda genom kemiska processer. Engelskt rött är ett syntetiskt oorganiskt pigment som använts i hundratals år. I dagens byggnadsmåleri har jordpigmenten ersatts av syntetiskt framställda motsvarigheter med samma färgande substans men för övrigt något annorlunda egenskaper.

Organiska pigment framställdes förr med hjälp av växt- och djurextraxt, där det mest kända och exklusiva exemplet är purpur, framställt ur purpursnäckor. Sedan mitten på 1800-talet har man framställt organiska pigment ur petroleumprodukter, och idag är många av de vanligaste pigmenten av denna typ.

Under större delen av måleriets historia har färgen tillverkats av målaren och hans medhjälpare, och det är först under 1900-talet som färgindustrin gradvis har tagit över allt mer av tillverkningen. En viktig brytning skedde kring 1950. Dessförinnan hade man främst använt färgtyper med lång tradition: Vattenbaserade kalk-, lim- och slamfärger, linoljefärger med sparsam inblandning av lösningsmedel och, främst för möbler och liknande, emulsionsfärger som t.ex. äggoljetempera. Efter 1950 introducerades vattenburna latexfärger och alkydoljefärger med stor andel lösningsmedel, och idag finns en stor mängd färgtyper speciellt avpassade för olika ändamål.

Källa: Målaremästarna